Juliette

Just nu är jag nere i en svacka. Det känns som allt jag kan göra är skratta eller gråta. Det finns inget mellanting. Det är anntingen eller. Jag vet inte varför jag känner det såhär. Jag har bara tappat lusten för allting. Allting känns jobbigt. Tidigare har jag varit "fjortisdepprimerad"  och det har jag ju då tagit med en klackspark. Men mitt humör har aldrig tidigare varit på denna nivå. Saken är den att jag inte är olycklig. Det känner jag. Men det är något som tynger mina axlar som inte vill försvinna. Det är där men jag vet inte vad det är. Jag överväger att gå till en hjärnskrynklarare eller prata med någon som är bra på att prata. Men det känns så töntigt att säga, jag är inte olycklig, jag har inget att vara olycklig för tror jag, men mitt humör är ändå inte med. Det är liksom på en annan nivå.

När jag skriver om det här med att prata med någon har jag börjat reflektera över att jag inte kan prata med min mamma som jag vill. Jag önskar att jag kunde släppa ut allting som ligger och väntar i mitt huvud angående mormor. Men jag kan inte, det är något som håller tillbaka. Det gäller även andra saker. Jag önskar jag kunde öppna mig för mamma. Jag tror hon är en sån person som skulle kunna ge mig bra respons och stötta mig. Men jag känner att det går helt enkelt inte att prata...

Jag vill sova nu och slippa världen och leva i fantasin. Jag vill lyssna på Lauryn Hill och Indie Arie och njuta.
Hejdå.