Juliette

Det känns som det händer hundra, eller åtminstone tio olika saker omkring mig just nu. Fast samtidigt känns det som jag befinner mig i en glasbubbla utan händelser och bara är publik. Jag skulle väl kunna säga att det känns ungefär som det alltid gör.

Jag hatar personer som inte kan stötta när det som mest behövs. De tänker bara på sina egna värdsliga problem så som att nagellacket inte fanns att köpa på Åhléns eller att festen som var igår har medfört en släng slitenhet. Självklart är sådana problem värda att bekymmra sig över ibland också, men inte när någon nära behöver lite support. Jag vet att jag brukar stötta egoism, men det är egoism till viss måtta.