Juliette

Det är som Joey skrev, jag trivs i Lycksele för det är där jag har upplevt mer än halva mitt liv. Det är där jag har mina starkaste rötter. Det är där jag har mina vänner som jag kännt längst.  Det är i Lycksele jag har vuxit upp och det var i Lycksele jag började utveckla min personlighet. Och det som faktiskt också är betydande för Lycksele är att det var där jag blev kär första gången, på riktigt. Och jag kan erkänna att det är den enda riktiga lyckliga kärlek jag har upplevt. Men jag hoppas den kommer snart igen!

---

I flera dagar har denna tanke om distansförhållande präglat mina tankebanor. Jag ställer mig hela tiden frågan om det skulle vara något för mig eller om det är något som är lika bra att lämna åt sidan direkt.
Den där känslan att man inte är tvungen att träffas jämt, att man har någonting att verkligen längta efter på veckorna när man inte ses, det lockar lite. Men samtidigt att när man känner sig ensam, att det bara är att hoppa på lokalbussen istället för länstrafikens bussar, och vipps är man framme. Det skulle ju också va skönt.

Många säger att man inte ska oroa sig för distansen och det kanske inte heller spelar någon roll då man är riktigt lyckligt kär?

Nu sitter jag här i Lycksele, klockan är lite mer än sju och jag ska snart ut i kylan. Som faktiskt inte är en bitande kyla som det brukar vara här i Lycksele och Norrland.
Asså det är någonting med detta ställe som gör att jag trivs. Jag ska fundera vidare på den frågan så jag återkommer senare!

/Julia aka shorty (för er som glömt)

---

Ett fel som jag har det är att jag alltid tror det bästa om de flesta. Jag har gjort detta misstag ett antal gånger, tro mig. Jag har förälskat mig i någons fasad och sedan slutat nästan nere på botten. Vid första anblicken är personen i fråga helt perfekt utan några som helst skavanker, men under  ytan döljer sig ett hemskt djur. Denna yta upptäcker jag när det är försent att hejda sig.

Nu har jag lektion.

Hela tiden spelas detta ögonblick upp i huvudet på mig och varje gång sugs allting ur mig. Jag blir instängd i ett mörkt rum och jag hittar inte dörren ut till ljuset.
Samtidigt som jag vill att detta ögonblick ska deletas från mitt minne vill jag att det ska finnas kvar. Det var ju trots allt sista gången jag såg dig...

Idag lekte jag med tanken om att du och jag skulle vara tillsammans.
I mina tankar var vi det lyckligaste paret som var oskiljaktiga.
Varje gång vi sågs ville vi aldrig släppa taget om varandra.
Vi var så kära i mina tankar.
Och jag skäms över att säga att jag önskar det vore så i verkligheten också.
Jag tror du är min själsfrände, men jag förstår inte varför.

Jag är en bortskämd unge som är van att få allting jag vill ha. Jag är van att få det mesta jag pekar på. Mina föräldrar skämmer bort mig och köper saker åt mig som jag egentligen inte behöver. År 2005 så var jag utomlands två gånger, i Belgien och på Kreta. Jag var  i Stockholm två gånger, och båda dessa gånger betalade de allting. Och nu ska vi snart åka till Marocko.Vissa barn har aldrig varit utomlands och andra har aldrig suttit i ett flygplan. Jag är van att mina föräldrar alltid sponsrar mina fritidsaktiviteter. De betalar mina danskurser, mitt träningskort och de förser mig med skor, träningskläder osv. Jag är ett barn som har det mycket bättre än andra har det. Och allt detta tar jag för givet, jag tror att alla dessa pengar alltid kommer finnas runt omkring mig. Jag tror att jag alltid kommer ha det så bra som jag har det idag. Men det är dags för mig att sluta ta allting för givet och det är dags för mig att visa tacksamhet. Jag tror mina föräldrar skulle bli mycket gladare om jag sa tack för det jag har nån gång då och då. Visa tacksamhet gentemot dom.

Nu framställer jag mig som värsta hemska människan, men egentligen är det här någonting som många måste tänka på. Har du vuxit upp med mycket pengar så är det någonting som du tar för givet. Är du väldigt bortskämd under din uppväxt kommer du förmodligen aldrig klara livet på egen hand.

/ Julia

Det är måndag. Det är skolstart. Och det är skolarbeten som ska in i veckan och en redovisning. Kan det bli bättre? Dessutom har jag sovit ungefär 4 timmar inatt. Vid dessa tillfällen gäller det att hålla huvudet högt och blicka framåt. På torsdag så åker jag till Kittelfjäll tillsammans med massa andra. Och det ska bli kul. Avkoppling. Då ska jag verkligen leva för just den helgen och inget annat ska få betyda någonting. Det behöver jag nu när mitt huvud och kropp känns som en tickande bomb.

BANG. hejdå

Jag tycker det är skönt att släppa ut mina tankar här. Det är här jag kan frigöra mig från mina djupaste tankar. Fråga mig inte varför jag tycker det är så svårt att prata om mina känslor och tankar i ett riktigt samtal. Ibland har jag jätte lätt för att få ur mig mina inersta tankar. Men för det mesta tar det stopp i halsen och så behåller jag orden inom mig istället. Men det finns en person som jag faktiskt kan berätta allting för och inte skämmas. Denna person är oersättlig och hon har mitt fulla förtroende.

Idag är det tisdag, och snart är jullovet slut, det ger mig ångest. Jag har så mycket jag ska hinna med att göra men jag har ingen tid känns det som. Jag vill prestera bra i skolan och lägga ner mycket tid på mina arbeten, men jag har inte motivationen att sätta mig ner och göra klart allting. Jag börjar bara men sen låter jag de ligga... Det hatar jag mig själv för.
Ge mig tips någon på hur jag kan få det att funka.